Jag hade nyligen ett otroligt problem med att få fokus rätt när jag fotade hoppning. Det blev verklingen helt fel och jag fattade verkligen inte vad jag gjorde för fel. Skyllde på kameran, på inställningarna, på objektivet. Var påväg att skicka in både kamera och objektiv för justering och letade nytt av allt.
Men så efter en lååång dag av fotande och jag bara tyckte allt gick skit så bara klickade det till och allt gick bra. Jag hittade en teknik som fungerade varenda gång!
Det gjorde fotograferingen mycket roligare, sparade mig massa pengar och tid och jag tycker det är roligare att fota nu. Den svackan lärde mig mycket; att inget är omöjligt bara man inte ger upp för en dag så kommer det bara att funka.

Har haft en svacka under sommaren då jag knappt kunnat få en enda bild skarp. Hur mycket jag försökte hålla kameran stilla funkade det verkligen inte och det var verkligen jättejobbigt. Så sent som igår föll bitarna på plats och många av bilderna blev knivskarpa. Kände mig verkligen så lättad, trodde jag aldrig skulle "hitta fokus igen".

Vet inte vad svackan berodde på, men jag hoppas att inte faller tillbaka dit. Under fotograferingen idag tog jag mig verkligen tid för varje bild och tror att jag blev stadigare på handen i och med det.

Jag var nere i en ordentlig svacka hösten/vintern 08. Jag är inte riktigt säker på vad den berodde på, men helt plötsligt fungerade ingenting längre. Jag kände mig som om jag hade fastnat och aldrig utvecklades. Blev inte nöjd med en enda bild och ville bara gråta varenda gång jag tittade igenom bilderna från dagen. Den gången höll jag för första gången på allvar på att lägga ner fotograferingen och aldrig börja igen. Och det var nog den mest deprimerande tiden i mitt liv. Jag fungerar inte utan fotograferingen, helt enkelt.

Jag vet inte vad det var som drog upp mig ur träsket, men jag lyckades på något sätt få tillbaka självförtroendet. Och den där hösten har fått mig att se annorlunda på väldigt, väldigt mycket.